Agnolo Bronzino
Agnolo Bronzino's Oil Paintings
Agnolo Bronzino Museum
Nov 17, 1503 -- Nov 23, 1572. Italian Mannerist painter.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  

Agnolo Bronzino.org, welcome & enjoy!
Agnolo Bronzino.org
 

Agnolo Bronzino
Portrait of Garcia de'Maedici
mk61 c.1549 Oil on panel 48x38cm
ID: 28118

Agnolo Bronzino Portrait of Garcia de'Maedici
Go Back!



Agnolo Bronzino Portrait of Garcia de'Maedici


Go Back!


 

Agnolo Bronzino

Italian Mannerist Painter, 1503-1572 Agnolo di Cosimo (November 17, 1503 ?C November 23,1572), usually known as Il Bronzino, or Agnolo Bronzino (mistaken attempts also have been made in the past to assert his name was Agnolo Tori and even Angelo (Agnolo) Allori), was an Italian Mannerist painter from Florence. The origin of his nickname, Bronzino is unknown, but could derive from his dark complexion, or from that he gave many of his portrait subjects. It has been claimed by some that he had dark skin as a symptom of Addison disease, a condition which affects the adrenal glands and often causes excessive pigmentation of the skin.  Related Paintings of Agnolo Bronzino :. | An Allegory (mk08) | Bia | Portrait of a Lady | portratt av isabella di medici | St John the Baptist |
Related Artists:
Antonio Carnicero
1748-1814 Italian Antonio Carnicero Location Antonio Carnicero (1748- 1814) was a Spanish painter of the Neoclassic style. Born in Salamanca and died in Madrid. He was trained with his father, Alejandro Carnicero, a sculptor. He then traveled to Rome and returned to be named chamber painter for King Charles III. He also worked as an engraveor. He illustrated and edition of Don Quixote.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Valentine Cameron Prinsep Prints
Indian-born British Pre-Raphaelite Painter, 1838-1904 Henry Prinsep was an intimate friend of G. F. Watts, under whom his son first studied. Val Prinsep also worked in Paris in the atelier Gleyre; and 'Taffy' in his friend George du Maurier's novel Trilby, is said to have been sketched from him. He was an intimate friend of John Everett Millais and of Burne-Jones, with whom he travelled in Italy. He had a share with Rossetti and others in the decoration of the hall of the Oxford Union. Prinsep first exhibited at the Royal Academy in 1862 with his Bianca Capella, his first picture, which attracted marked notice, being a portrait (1866) of General Gordon in Chinese costume. Princep lent the costume to Millais who used it in his own painting Esther. The best of his later exhibits were A Versailles, The Emperor Theophilus chooses his Wife, The Broken Idol and The Goose Girl. He was elected A.R.A. in 1879 and R.A. in 1894. In 1877 he went to India and painted a huge picture of the Delhi Durbar, exhibited in 1880, and afterwards hung at Buckingham Palace.






Agnolo Bronzino
All the Agnolo Bronzino's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved